Tillhör du den skaran som tycker det är lite ”äckligt” att prata om sig själv, vad du kan, vad du har gjort och vilka värderingar du faktiskt har? Kanske är det lite besvärligt att ta emot komplimanger utan att verka för självuppfylld? Låter du dina framsteg gå fort förbi och nästan glömmas? Och, det jag egentligen vill fråga dig – har du en inre röst som vet att det finns mer för dig? Inte för dig att ta eller få gratis, men ”mer” i den formen av vem du kan bli och hur du kan leva? Om ”ja” – denna text är för dig.
Att växa upp i Skandinavien med en önskan om att göra mer, skapa mer, bidra mer och bli mer – är att be om en episk duell med Jante och denna lags medvetna eller icke-medvetna anhängare. Motsvarigheten utanför vår kontinent brukar bland annat nämnas som ”The Tall Poppy Syndrome”, det vill säga ett kulturellt fenomen som innebär förminskande av personer som tror högt om sig själva.
Det vore enkelt att lägga skulden på denna lag och normer som anledning bakom att inte sätta efter utvecklandet av sin egen potential och att investera i sig själv. Det hela är så mycket mer komplext – hej igen livet. Som jante-lagens advokat skulle det kunna berömmas det fina i att vara ödmjuk, men vi får inte förväxla detta djupa kall för ”mer” som ett självhävdande över andra. Innan vi fortsätter, INGEN är mindre än dig. Det finns ondska och själviskhet som får en att undra men då hjälper det att komma ihåg följande; De som är i störst behov av kärlek på denna jord är oftast de som är helt oförmögna att be om den på ett kärleksfullt sätt. Det är inte ett rättfärdigande, men det ger oss en position av kraft att röra oss runt det.
Du har genom ditt liv samlat på dig flera budskap och lösningar som andra behöver ta del av. Att inte ge dig själv chansen till att göra det, på det sätt du känner dig manad, är att snuva någon annan på bron du kan bygga åt dem för att inte slå permanent bofäste i samma djupa dalar som du har befunnit dig i. Behöver det handla om något riktigt dramatisk, revolutionerande eller traumatiskt? NEJ! Tänk gärna tillbaka på senaste gången livet verkade pröva dig. Vad hade du gett i den stunden för att någon skulle stå på andra sidan bron och guida dig igenom för att slippa de värsta törnarna längs vägen? Rätt ovärderligt.
Känslan av att vara en bedragare kommer att skymtas vid ytan då och då, som en manifestation av alla tidigare lager av ”jag är inte tillräcklig”-historier som du burit med dig under lång tid. Om du har avsikten att hjälpa andra genom din erfarenhet av liknande situationer, som du har tagit dig igenom och kanske till och med börjat frodas inom – då är du kvalificerad. Punkt.
Vad hände, hur kände du, vad var din lägsta punkt och hur hamnade du på andra sidan? I efterhand, vad hade varit bra eller avgörande för dig att veta innan händelsen för att nå dit mindre genompucklad eller snabbare? För någon är detta guld. Kanske inte hela världens befolkning, mest troligt inte, men för några.
Var villig och bestämd att syna dina gamla historier om dig själv och vad din plats ”borde” vara här på jorden. Var också vänlig och lägg till följande mantra i ditt dagliga liv.
”Jag är mer än jag verkar vara, och all världens styrka och kraft vilar inom mig.”
Ju mer motstånd du har till att acceptera detta, desto mer arbete har du framför dig men det kommer att vara värt det – inte bara för dig utan framför allt för vad du lämnar till andra människor. Res dig för andras möjlighet att göra detsamma. You’ve got this.
