Rubriken stämmer in bra på dig om du upplever följande:
- du känner dig orkeslös och likgiltig efter dagen, kanske till och med börjar dagen på det sättet
- du upplever att inget gör dig riktigt upprymd
- du gör saker på rutin och stöter inte på några större utmaningar
- du vet eller anar saker som skull kunna ändra på din tillvaro, men det känns som ett för övermäktigt projekt att göra dessa
- du väntar på att energi ska komma till dig eller tillbaka till dig
- det känns som om du inte har något att se fram emot
- du gör det du gör om dagarna för att överleva och repeterar dagen efter
- din komfortzon blir svårare och svårare att ta sig ur
I vissa fall är känslan av att vara fast lite mindre uppenbar men du har någonstans en känsla av att det finns mer inom dig, mer potential och liv att leva upp till. Ignorera inte sökaren inom dig, den har rätt i att det finns mer hos dig, för dig, till dig.
Diket vi själva grävt är det djupaste att ta sig upp ur..
Diket vi själva grävt är det djupaste att ta sig upp ur och det kan vara riktigt svårt att vilja se sitt ansvar och sin roll i grävandet. Den mest basala förklaringen till att vi fastnar härstammar ur hur vi människor, i allra högsta grad, strävar efter att undvika smärta och att söka belöning. För dig som kommer ihåg från tidigare inlägg, om människans grundbehov att känna en viss säkerhet, fyller ovan nämnda strävan precis detta grundbehov.
Ett tydligt exempel på detta är hur vi kan finna oss i en väldigt obekväm situation (destruktivt förhållande, negativa relationer, uselt jobb, ohälsa), just enbart för att det är bekant och därmed ”säkert” – för vi vet vad det innebär. Om du är olyckligt/ofrivilligt singel kan det vara så att du distanserar dig från potentiella partners eftersom du är rädd för vad intimitet skulle kunna göra med dig – och det känns tryggast att förbli själv eftersom du tror dig kunna kontrollera det bättre.
Någonstans vet vi om att det innebär slit, ovisshet samt hög sannolikhet för att gå på några misslyckanden – när det kommer till att rycka sig ur bojorna av inbillad säkerhet. Inbillning är verkligen nyckeln, då grunden till ditt ledmotiv i livet består av historier som du själv har byggt upp, på tolkningar du själv har gjort baserat på dina egna tidigare tolkningar.
Vi kan designa om vårt ledmotiv, det första steget är att uppmärksamma och acceptera att vi är fast och att det är vårt eget ansvar att ändra om så önskas. Det mest kritiska steget för förändring innebär en rannsakan inåt, inte utåt. Vi har alla tankar och uppfattningar om oss själva som håller oss borta från att bli vem vi kan vara. Nästa gång du bromsar dig själv, notera att det är dina egna mentala koppel som talar – inte sanningen. Våga gräva i och ändra på uppfattningen om dig själv till något som stärker dig, och gör det livet ut från och med idag.
Vad skulle du ångra på din dödsbädd? Vad skulle du inte ångra? Bitterhet, en ostillad nyfikenhet, en förtvinad lust, ett ”tänk om jag hade”, ett agg mot sin egen feghet – ALLT detta svider mer än alla misslyckade försök till ändring i världen, eller hur?
Om önskan till en annan tillvaro och ett annat jag finns, men energin till att agera saknas – börja med din fysiska hälsa. Din fysiska hälsa skapar valutan till att kunna investera i dina egna utvecklingsaktier. Inga nyheter här; gör små förbättringar i din kosthållning, få in mer aktivitet, utmana din kropp, ta dig ut i naturen lite oftare, bygg upp stunderna och känslan av tacksamhet. Fokusera på vad som är ett snäpp mer av dessa för dig och inte någon annan.
När det kommer till positiv personlig utveckling behöver vi bli vän med utmanande känslor som ställer krav på att vi lär oss och gör något annorlunda. Alla som har överkommit något, stort som litet, vet den varma och upplyftande känslan av att du fixar något du inte var helt säker på att klara till en början.
Det finns två typer av rädslor, en positiv som håller oss vid liv (inte hoppa ur ett plan utan fallskärm) samt en negativ rädsla – som håller oss fast. Den sistnämnda rädslan skapar biokemiska signaler som triggar samma överlevnadsrespons som ofta leder till undvikelse. Ta exemplet med att tala inför människor – som många verkligen fruktar, är det en rädsla som säkerställer vår faktiska överlevnad eller som egentligen bara försöker ”skona” oss från att lämna komfortzonen? Kroppen vet inte alltid riktigt skillnaden.
Nästa gång du finner dig i en utmanande process och tänker ”om jag bara kunde allt det här redan..”. Föreställ dig då ett scenario där du kunde allt redan, där inget har närheten till chans att förvåna eller skapa förundran hos dig. Är det verkligen något du vill? Utmaningar får oss att känna oss vid liv, vi behöver bara vara väldigt omtänksamma i vilka utmaningar vi väljer att ha och deras värde hos oss.
Tack för att du läst hela vägen hit! Nu vill vi höra din tankar; känner du igen dig eller har du några egna tips till någon som sitter fast? 😊
